Uhh, vad jobbigt det är att göra om sin blogg. Har dragit mig för att ta tag i det men känner nu äntligen att det är dags! Det är dags att börja om på ny kula, radera en massa gammalt och slänga in en bunt med nytt! Ett par nya kapitel ska skrivas.
Med Maj-månad kom inte bara solen och värmen utan också den största lyckan av dem alla. Storken kom och hälsade på mamma Sigrid & uppfödare Gunilla från Mopskenneln Semlans ute på Österlen. 2 rynkiga små flickor och 5 små grymtande pågar kom till världen 120429... En av dessa är Sami. Vi vet fortfarande inte vem denna lilla killen är........ men om 8 veckor är drömmen kusligt nära. Ja antagligen ligger den lilla fawnfärgade drömmen i mitt knä och snarker högt. Min egen Sami. Min.
Sedan 2010, samma år som jag träffade på min fina vän Natalie för första gången, det var då jag för första gången lade märke till Semlans kennel. Jag svor på att det var här jag skulle få min första egna hund ifrån. Efter att ha träffat på Gunilla och hennes hundar på utställning i Malmö blev saken ännu klarare.
Mopsen stötte jag på för första gången 2009 då jag befann mig på sydöstligare breddgrader, dvs i Thailand. Ett litet rynkigt ansikte med knallrosa halsband. Sedan den dagen har jag varit bärare av något märkligt mopsvirus. Jag lyckades inte smitta mor min konstigt nog, så någon mops blev det aldrig på tal om.
En jobbig tid....... en tid full av ofullständiga drömmar och av längtan. Jag bodde hemma, vi hade redan katter och jag var ensam om att vilja skaffa hund igen. När jag var yngre var det Riesen Schnauzern Keaton som jag låg med huvudet lutat mot, där inne i hundkojan i trädgården.
En dag hände något, jobb dök upp från ingenstans, likaså lägenhet. Allt tog en fasligt härlig fart och en dag när jag vaknade, med en storsnarkande boxertös och hennes matte Natalie bredvid mig, slog det mig. NU är det dags. Det finns plats för en till i sängen, vi har plats för en till i bilen när vi ska på äventyr och vi har ett stooooort hjärterum som nu faktiskt går att fylla. Jag kontaktade Semlans.
Om fem veckor ska vi hälsa på hos mamma Sigrid och de små, sista vi var där var magen stor som en tunna och Sigrid satt mest och flämtade som en padda. Gunilla sa att det antagligen var dags i helgen. Hon hade rätt! I nuläget kan jag inte förstå, att jag om fem y.n.k.a veckor, ska få träffa på Sami för för första gången, hunden och vännen, ja framförallt drömmen som jag så länge drömt om. Jag känner fullständig lycka!
Med Maj-månad kom inte bara solen och värmen utan också den största lyckan av dem alla. Storken kom och hälsade på mamma Sigrid & uppfödare Gunilla från Mopskenneln Semlans ute på Österlen. 2 rynkiga små flickor och 5 små grymtande pågar kom till världen 120429... En av dessa är Sami. Vi vet fortfarande inte vem denna lilla killen är........ men om 8 veckor är drömmen kusligt nära. Ja antagligen ligger den lilla fawnfärgade drömmen i mitt knä och snarker högt. Min egen Sami. Min.
Sedan 2010, samma år som jag träffade på min fina vän Natalie för första gången, det var då jag för första gången lade märke till Semlans kennel. Jag svor på att det var här jag skulle få min första egna hund ifrån. Efter att ha träffat på Gunilla och hennes hundar på utställning i Malmö blev saken ännu klarare.
Mopsen stötte jag på för första gången 2009 då jag befann mig på sydöstligare breddgrader, dvs i Thailand. Ett litet rynkigt ansikte med knallrosa halsband. Sedan den dagen har jag varit bärare av något märkligt mopsvirus. Jag lyckades inte smitta mor min konstigt nog, så någon mops blev det aldrig på tal om.
En jobbig tid....... en tid full av ofullständiga drömmar och av längtan. Jag bodde hemma, vi hade redan katter och jag var ensam om att vilja skaffa hund igen. När jag var yngre var det Riesen Schnauzern Keaton som jag låg med huvudet lutat mot, där inne i hundkojan i trädgården.
En dag hände något, jobb dök upp från ingenstans, likaså lägenhet. Allt tog en fasligt härlig fart och en dag när jag vaknade, med en storsnarkande boxertös och hennes matte Natalie bredvid mig, slog det mig. NU är det dags. Det finns plats för en till i sängen, vi har plats för en till i bilen när vi ska på äventyr och vi har ett stooooort hjärterum som nu faktiskt går att fylla. Jag kontaktade Semlans.
Om fem veckor ska vi hälsa på hos mamma Sigrid och de små, sista vi var där var magen stor som en tunna och Sigrid satt mest och flämtade som en padda. Gunilla sa att det antagligen var dags i helgen. Hon hade rätt! I nuläget kan jag inte förstå, att jag om fem y.n.k.a veckor, ska få träffa på Sami för för första gången, hunden och vännen, ja framförallt drömmen som jag så länge drömt om. Jag känner fullständig lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar